Monday, 31 July 2017

Sprund Mitt i Ett Tyg

På skjortor, särkar, folkliga kjolar, borgerliga underkjolar, klänningskjolar för både kvinnor och barn med mera klipptes sprund upp mitt i tyget för att man skulle komma i och ur plaggen. Sprund i en redan existerande söm var inte lika vanliga under första halvan av 1800-talet, även om de såklart förekom. Inom vissa folkdräktsområden kan sättet dessa sprund ska sys på vara specificerade, men för alla andra situationer kommer här en liten guide till hur sprund mitt i ett tyg kan sys.


Mät hur djupt ditt sprund ska vara och klipp försiktigt upp det så trådrakt som du kan. 


Vik in en smal sömsmån. På plagg i linne, bomull och siden behöver du göra en dubbelvikt fåll, men beroende på plaggtyp bör den inte vara bredare än 7 mm. På till exempel barnplagg, särkar och skjortor får den gärna vara smalare – här är den 3 mm. På valkade ylleplagg räcker det ofta med en enkelvikt fåll, inte bredare än 1 cm. 

Börja fålla sprundet. Du kan använda fållstygn eller förstygn beroende på vilken effekt du vill ha, här används fållstygn.


När du kommer ner till botten av sprundet så får du låta vikningen sluta i intet. 


Gå över till att sy langett- eller knapphålsstygn runt den klippta kanten.


Fortsätt tills du kommit lika långt på andra sidan sprundet och återgå sedan till den sorts stygn du använde först. Fålla klart sprundet.


Vill du förstärka sprundet och minska risken att det rivs upp vid av- och påklädningar så kan du sy en träns en liten bit från botten. Man kan göra avancerade och mycket dekorativa tränsar, men här visas en både snabbsydd och funktionell variant. Sy några långa stygn från sida till sida – här används dubbel tråd, men det är en smaksak. Se till att stygnen är lika långa. 


Sy sedan langett- eller knapphålsstygn tätt, tätt runt trådarna, tills de bildar en stadig träns. 


Fäst tråden.




Klart!

Tuesday, 27 June 2017

Köpa Tyg

Tygval är som tidigare diskuterats väsentligt för att få en historiskt trovärdig dräkt, och då kommer naturligtvis följdfrågan, var hittar jag bra tyg då? Second hand, IKEA och vanliga tygaffärer kan du ibland göra fynd på, men vill du vara säker på att hitta något lämpligt så är det bäst att vända dig till de som specialiserar sig på de tyger du är ute efter. Även andra butiker kan överraska med sitt sortiment. Detta är på inget sätt en komplett lista, men kan vara en plats att börja leta på. Tänk på att alltid dubbelkolla så att det valda tyget verkligen lämpar sig för det plagg och den tid du vill sy ifrån.


Inom Sverige
Som regel väldigt enkla och smidiga köp.

Broarne
Har bland sina indiska tyger en del tryck lämpliga för till exempel empireklänningar.

Crona Craft
Webbshop som är ett samarbete mellan Sätergläntans butik och Leksands Hemslöjd. Ylle, linne och bomullstyger.

Säljer material till västsvenska folkdräkter (linne, kattuner, kläde och sybehör), men som i många fall även kan användas till andra typer av historiska kläder. Bara fysisk butik. 

Säljer reproduktioner av tyger i siden och kattun. Sidenet är mest 1700-tal, men en del tidigt 1800-tal går att hitta bland kattunerna. 

Specialiserar sig på tyger och annat till historiska (primärt medeltida) återskapare. Har mest olika kvaliteter av ylle och linne av hög kvalitet som funkar fint också till 1800-tal. Webbshop, men kan även ses på medeltidsmarknader runtom i landet. 

Butik i Visby som bland annat säljer linne och ylletyger lämpliga för historiska kläder, liksom sybehör. 

Jobs Handtryckta Textilier
Bland mer moderna tryck gömmer sig också några historiska mönster.

Butik i Söderköping som koncentrerar sig på tyger i linne och ylle av olika kvalitéer, men även en del annat. Här kan du hitta alltifrån billigare tyger av lägre kvalitet, till tyger av bra kvalitet, beroende på vad din budget är. Ses på ett fåtal medeltidsmarknader och har en webbshop. 

Butik i Lysekil med ett brett sortiment av linnetyger. Även webbshop. Mycket modernt, men en del kvalitéer passar sig till historiska plagg. 

Ljungbergs Textil
Har en del historiska tryckta mönster bland sitt utbud - välj noga så att du inte får något modernt av misstag.

Butik i Staffanstorp som säljer linne och ylletyger för historiskt återskapande, samt lite siden. Åker på medeltids-och vikingamarknader runt om i Sverige och har en webbshop.


Inom EU
Inte mycket dyrare eller krångligare än att handla i Sverige.

Finsk butik som säljer material till folkdräkter, men en hel del kan även användas till andra historiska kläder. 

Dansk butik som säljer material till folkdräkter. Många av tygerna (mönstervävda ylle- och sidentyger, bomullstyger med historiska tryck) passar perfekt till andra historiska kläder. OBS! Man beställer antal centimeter!

Dansk butik med webbshop som säljer bomullstyger med reproduktioner av 1800-talstryck – perfekt till klänningar. Kan efter avtal och förskottsbetalning skicka till Sverige. 

Tysk butik med webbshop med inriktning på främst ylle- och linnetyger till historiska återskapare. 

Tysk webbshop med alla varianter av tyll – för 1800-tal är tyll i bomull och silke det intressanta. 


Utanför EU
Tänk på att frakt och tull kan göra köpet mycket dyrare.

Amerikansk försäljare med fokus på återskapande mellan 1600-tal och tidigt 1800-tal. En bra resurs för till exempel mönstervävt linne. 

Amerikansk webbshop som säljer tyger i siden, linne, ylle och bomull. Framför allt deras mönstrade sidentaft kan vara värd att titta på, då sådan ofta är svår att få tag på. 

Amerikansk webbshop som säljer bomullstyger med reproduktioner av historiska tryck, perfekt för till exempel västar och klänningar. 

Two Bees Fabrics
Säljer bland annat bomullstyg med reproduktioner av 1800-talstryck, lämpliga till bland annat klänningar. De är lite luddiga med vilka årtionden de olika trycken passar till, så gör noggranna efterforskningar innan du köper.



Känner du till några bra butiker med lämpliga 1800-talstyger? Berätta gärna!

Tack till Emma Frost, Johanna Nybelius, Fia Lindblom och Pernilla Leijonhufvud som kommit med tips.

Thursday, 18 May 2017

Modeplansch eller Maskeradkostym - hur du bär dig åt för att se historiskt trovärdig ut

I det här inlägget används ordet återskapare för enkelhets skull om alla som syr och bär historiskt trovärdiga kläder, vare sig de håller på med historiskt återskapande i mer eller mindre organiserad form eller ”bara” syr för att det är roligt. Om du funderar på varför historisk trovärdighet har något egenvärde så kan du läsa vidare här.

Att återskapa en dokumenterad 'folkdräkt' är som 
att tillverka vilken annan historisk dräkt som helst. 
Här en variant av Oxiedräkten från sydvästra Skåne.

De flesta av oss har någon eller några andra återskapare som vi ser upp till, de där som alltid lyckas se ut som om de just stigit ut ur en dåtida modeplansch, ett porträtt, en genremålning, ett foto eller en skiss. Hur bär de sig åt för att se helt äkta ut och inte som om de bär maskeradkostymer?

Studier
Till att börja med har de personer som alltid ser ut som stigna ur historien ofta öga för det; de ser vad som är typiskt för perioden och absolut inte kan utelämnas, kontra vad som är en fråga om individuell smak eller naturliga variationer. Förmågan att se kan delvis falla sig naturligt, men alla de här återskaparna har också lagt ner tid på att studera massor av dåtida bilder, bevarade plagg, historiska texter och så vidare för att bli riktigt bra på det.

Ett fåtal av de många böcker som finns om 1800-talets kläder.

 Även om du inte råkar ha blicken för det historiska medfödd så kan du ändå lära dig att se genom att titta på mängder av bilder, bevarade plagg (det finns hur mycket som helst i olika museers databaser, om man inte har möjlighet att titta närmare på grejer i verkliga livet), läsa böcker om dåtidens mode, fråga de som vet – det finns bra grupper på Facebook - och så vidare. Här finns inga genvägar. Vill du förstå en viss tids mode så måste du spendera tid med det.

Silhuett
Varje del av 1800-talet hade sin önskvärda silhuett, och så gott som alla passade in i den, mer eller mindre. De från lägre samhällsklasser kanske släpade efter lite, och kunde inte ta till sig modets mest extrema varianter, men modets påverkan syntes överallt, också i folkdräkter från konservativa områden. Ingen var helt opåverkad av modet; även gatsopare, månglerskor och tiggarungar bar begagnade kläder som ofta sytts till den ursprunglige ägaren av en skräddare eller sömmerska med koll på modet. Du kan inte hitta på din egen silhuett, det kommer aldrig att se rätt ut, utan likna maskeradkläder. Maskeradvarning kan det också bli om proportionerna inte stämmer: för snäva eller vida kjolar, för små eller för stora kravatter, för höga eller låga midjor och så vidare.

Husmamsell på 1810-talet. Moderiktigt hög midja, av 
enkel modell och i grövre tyg än en borgarfru skulle använda.

För att få rätt silhuett måste du ha kläder sydda i rätt snitt för perioden. Hur ärmar såg ut och hur högt eller lågt de syddes i varierade över tid, liksom var midjan placerades, var sidsömmar och axelsömmar placerades, hur höga kragar var och så vidare. Här spelar placeringen av varje söm stor roll, vilket är en av de saker man plockar upp när man studerar en period noga. Du kan sällan använda ett modernt mönster (här räknas de flesta av de stora mönsterföretagens ”historiska” mönster in) för att sy historiska kläder. Som tur är finns det rätt många bra mönster till 1800-talskläder att köpa och med tiden kanske du till och med lär dig att göra dina egna historiskt trovärdiga mönster.

Baksidan på en spencer (jacka) i empiremodell, med 
tidstypiskt litet ryggparti, av Cathrin på Katafalk.

Hur plaggen var kombinerade under perioden är lika viktigt. Det går inte att hoppa över till exempel underkläder ”eftersom de ändå inte syns”. Själva plaggen kanske inte syns, men den påverkan de har på kroppen, på hållningen, fylligheten och silhuetten gör all skillnad i världen. De återskapare som alltid ser rätt ut vet om det här och utelämnar inga viktiga plagg.

Till vänster bärs ett tidsenligt snörliv till hemmadräkten från tidigt 1800-tal,  
till höger inte. Hoppa aldrig över snörliven, de gör stor skillnad i figur och hållning!

Material
Vilka material du väljer att sy dina kläder i kommer naturligtvis att påverka det färdiga resultatet. En 1880-talsklänning sydd i ett tyg som skriker 1980-tal eller 2010-tal kommer aldrig att se riktigt rätt ut, hur bra silhuetten än är. Dessutom ansågs olika material lämpliga för olika tillfällen, och var en tydlig klassmarkör. Tyget du syr i är alltså mycket viktigt för intrycket. Ibland måste man fuska, men att hålla sig så nära dåtidens tyger som möjligt måste ändå vara målet. För att lära dig hur tyger och dekorationer från ”din” period såg ut måste du återigen titta på många bevarade plagg från vald period, antingen i böcker, på museer eller i deras databaser.

Madeleine på 'La Belle Epoque Design' 
i en av sina egensydda 1880-talsklänningar.

Du kommer sällan att hitta passande tyger i vanliga tygaffärer, men det finns företag både i Sverige och i utlandet som specialiserat sig på tyger till historiska återskapare, vilket är till stor hjälp. Ibland kan fynd även göras på loppisar, IKEA och i tygaffärernas avdelningar för hemtextil. Om du vet vad du ska spana efter kan det perfekta tyget hittas på de mest oväntade ställen. Undvik dock tyger i syntet, då historiska kläder sydda i syntetmaterial ytterst sällan ser bra ut.

Bomullstyger med reproduktionstryck, perfekta för klänningar.

Sömnad
När det gäller kläder före 1860, då symaskinen börjar dyka upp i Sverige, måste du bestämma sig för om du vill göra på det historiska sättet och sy för hand, eller om maskinsömnad duger fint. Ofta går det att använda symaskin utan att det påverkar det färdiga resultatet, i alla fall på sömmar som inte kommer att ses från utsidan, men för vissa moment blir det mycket bättre och mer historiskt trovärdigt om det sys för hand (till och med vissa ”osynliga” sömmar), med för ändamålet passande stygn. Även efter symaskinens intåg var det många detaljer som syddes för hand. Om du sytt dina kläder för hand eller på maskin är kanske inget som syns på fem meters håll (och behöver inte heller vara din första prioritet), men när du står och pratar med någon så kan det bli väldigt tydligt. Att träna upp dina färdigheter i handsömnad är alltså ett steg i riktning mot att se ut som en tidsresenär även på riktigt nära håll. Det behöver inte ens vara snyggt sytt alltid, det finns gott om bevarade plagg med riktigt slarviga sömmar.

Insidan av midjelinningen på en folklig kjol från Skåne, 
med knäppta stripade rynkor handsydda med vaxad linråd. 

Beroende på vilken samhällsklass och tid du porträtterar kan handstickade strumpor och liknande vara att föredra framför fabrikstillverkade. Få personer reflekterar nog över dina maskinstickade plagg, men plagg handstickade efter historiska förlagor kommer att höja det historiska intryck du ger. 

Detaljer
Dagens sybehör ser på många sätt likadana ut som de gjorde på 1800-talet, men små skillnader kan ändå ses. Är det viktigt för dig att din dräkt ska tåla att granskas in i sömmarna utan att se modern ut så måste även sådana saker som tråd, knappar, hyskor/hakar, knappnålar (om sådana används när dräkten bärs), spetsar, band och snoddar vara i rätt kvalitet. Det kan ofta innebära att du får köpa dem av någon som specialiserat sig på historiska sybehör, att du får leta efter antika/vintage grejer, eller får tillverka dem själv. 

Bröstlappen på en enkel empireklänning hålls på 
plats med reproduktioner av historiska knappnålar.

Tillbehör
Ingen dräkt är komplett utan tillbehör, vare sig det är kragar, väskor, käppar, handskar, parasoller, förkläden eller huvudbonader. Se på bilder från tiden – vilka tillbehör har alla från din valda period, klass, ålder och tillfälle? Kan du gå utan strumpor, eller hade det blivit skandal? Är en vit volangmössa passande för inomhusbruk, eller har de gått ur modet? Borde du införskaffa ett fickur med kedja att bära i västfickan? Är handskar nödvändiga för den aktivitet du ska delta i?

Vita kragar och vita volangmössor - i olika varianter typiska 
accessoarer för borgerskapets damer under första halvan av 1800-talet.

Att avlägsna moderna accessoarer är också viktigt för helhetsintrycket. Moderna smycken, armbandsur, hårsnoddar och så vidare är enkla att ta av. Svårare kan det vara med glasögon och andra hjälpmedel. Linser är en bra lösning, men om de inte fungerar för dig så kan det kanske vara värt att investera i ett par glasögon i 1800-talsmodell med glas passande ditt synfel, i synnerhet om du tänker spendera mycket tid i 1800-talet. Huruvida andra hjälpmedel kan lämnas hemma, döljas, bytas ut mot historiska varianter eller helt enkelt användas som de är kan bara du bestämma; din säkerhet och bekvämlighet måste ställas mot din önskan om att se tidsenlig ut.

Hår och Hud
Pricken över i för att ge ett historiskt intryck är hårfärg, solbränna, frisyr, ansiktsbehåring, passande smink och generellt sett avsaknad av tatueringar och piercingar. Det är ofta här det faller, för de här sakerna är en viktig del av ens identitet och förändringar kan vara mer långvariga än att sätta på sig gammaldags kläder. Smink är (i teorin) lätt att utelämna, eller anpassa till 1800-talets skönhetsideal, och det säger sig självt att onaturliga hårfärger kommer att föra tankarna till nutid, oavsett hur snygg resten av din outfit är. Såvida du inte föreställer en person som arbetar ute så kommer solbränna att förta en del av trovärdigheten, då det dåtida skönhetsidealet var blek hud för alla. Men hur fäst du som kvinna än är vid ditt utsläppta (eller korta) hår så är det opassande i de flesta 1800-talssammanhang. Vuxna kvinnor bar som regel håret långt och uppsatt, och vilka frisyrer som bars ändrades relativt mycket var 5-10 år. Löshår eller peruker kan hjälpa dig som inte har tillräckligt mycket eget hår. 

1860-talsfrisyr där större delen av knuten består av flätat löshår.

Svårare kan det vara för en man att raka av sig skägget (eller låta det växa), att odla buskiga polisonger, och att klippa/låta håret växa till en tidsenlig längd. Mäns hårmode ändrades lika ofta, om än inte lika dramatiskt, som kvinnors, och de bångstyriga lockar som passar empir ser tokiga ut i ett slätkammat Oskarianskt sammanhang. Du får göra så gott du kan för att komma så nära originalen som dina förutsättningar tillåter. För både män och kvinnor gäller det (återigen) att titta på bilder; kan du ha håret bakåtkammat, eller är det mittbena som gäller? Hade man lugg? Är håret lockigt eller rakt? Ska det vara yvigt helskägg eller slätrakat – kanske någon sorts mustasch?

Johan som fabriksarbetare/hönstjuv runt 1865. 
Polisongerna gör mycket för helhetsintrycket.

Även om undantag finns, så är tatueringar inget som man direkt ser på bilder av människor från 1800-talet och även då de förekom så är det få moderna tatueringar som liknar dem. I majoriteten av fallen måste de alltså täckas. Såvida de inte sitter i ansiktet eller på händerna är detta sällan ett problem för män eller för kvinnor dagtid, då kläderna var så gott som heltäckande, men för kvinnor i aftonklädsel kan tatueringar på axlar, armar och rygg ställa till det. Lite eftertanke i klänningens design kan behövas i sådana fall.

Patina
En viktig sak som gör att kläder ser äkta ut är patina. Nu kanske detta inte gäller en balklänning för en nydebuterad adelsfröken eller en rik borgares kostym i så stor utsträckning, men för vanligt folks vardagskläder gör det stor skillnad för trovärdigheten. Börjar byxorna bli lite slitna över knäna? Är strumporna prydligt (eller inte så prydligt) stoppade? Är kjolfållen dammig? Har förklädet veck efter att ha legat i klädkistan? Är västen utlagd i sidorna? Är hålet i skjortan lappat? Är huvudklädet solblekt? Har barnkläderna spår efter sömmarna i de vuxenplagg de sytts om ifrån? Börjar knapphålen fransa sig? 

Skarvar - så vanliga på historiska kläder och 
långt ifrån alltid så här prydligt mönsterpassade.

Sådana här småsaker gör att kläderna känns levande, att de får en egen historia att berätta. Det roligaste är kanske om kläderna blir använda så mycket att patinan blir äkta, annars kan man patinera sina nytillverkade kläder, det kan se väldigt övertygande ut om det görs bra.

Naturlighet
Med detta avses huruvida bäraren känner sig hemma i kläderna. De känns inte som utklädsel, utan som riktiga kläder där rörelsemönster och hållning är naturliga. Bäraren ser inte bortkommen eller självmedveten ut, utan bär upp kläderna och frisyrerna på ett självklart sätt, som att dessa är lika vardagliga för dem som jeans och t-shirt. 

Peter och Henrik från Anno 1808 - Upplands Regemente 

Mod

En av de viktigaste egenskaperna de som alltid ser rätt ut har är mod. Modet att se fåniga ut (nej, du är inte ensam om att tycka att vissa saker är löjliga, fula eller helt bisarra), modet att vara obekväma (allt är obekvämt jämfört med dagens trikåplagg), modet att kliva utanför sig själv och vår tid, och se med andra glasögon. Modet att prova nya tekniker, modet att misslyckas, modet att be om hjälp. Resultatet blir ofta bättre om du vågar gå "all in", så långt ekonomi och andra omständigheter tillåter.

Thursday, 12 January 2017

Enkel 1840-talsfrisyr - Tutorial

Det här är en av de vanligaste och enklaste frisyrerna för äldre flickor och kvinnor under 1840-talet. Den kunde varieras på olika sätt, och i andra former (större vidd på sidorna och knuten längre ner i nacken) levde den kvar under 1850/60-talen. Kortfattat kan man säga att mittbenat, slätt hår, friserat nära huvudet, var det moderna. Som modell i det här inlägget har jag en av mina systrar, som är välsignad med tjockt hår som lätt blir långt - idealt för 1800-tal.



Det underlättar om du inte tvättat håret på några dagar, eller om du har arbetat in lite tidsenlig pomada/modern gel innan du börjar, särskilt om du har halt, silkigt hår. 

Börja med att kamma ut håret så att det är slätt. Har du mycket lockigt hår är det förmodligen nödvändigt att använda någon sorts produkt för att få bukt på det. Mittbena håret.


Gör en bena från toppen av huvudet och ner till örat. Gör likadant på andra sidan. Håll undan det främre håret så länge.


Fläta det bakre håret mitt på bakhuvudet. Se till att håret är prydligt både på hjässan och i flätan.


Vrid upp flätan och nåla fast den allt eftersom du snurrar den varv på varv. Har du kortare eller tunnare hår kan du med fördel nåla fast en knut av lösfläta över – löshår användes flitigt på 1800-talet.


Kamma det främre håret på ena sidan så att det är riktigt slätt. Vik upp det bakåt som en slät vinge över örat (det finns olika sätt att göra det på - titta på bilder från tiden) och nåla fast under knuten. Har du hår över så snurra det runt knuten, stoppa in och nåla fast. Gör likadant på andra sidan.


En variant som framför allt sågs under slutet av 1830-talet och 1840-talets början är att det främre håret flätats - enkelt eller på ett intrikat sätt - och sedan fästs i knuten som ovan.



Ytterligare en vanlig variation på den här frisyren var att låta det främre håret hänga löst i släta, prydliga korkskruvslockar som slutade någonstans mellan käkbenen och axlarna. Det i kombination med en knut av löshår kan vara ett bra alternativ för dig som har lite för kort hår för de andra stilarna.

Återskapade frisyrer
Det kan vara lättare att få en uppfattning om hur det kunde se ut om du får se hur olika personer har tolkat modet. Låt dig gärna inspireras, men titta alltid på originalkällor innan du gör din egen frisyr.

Locks of Elegance - tutorial för knut med flätor vid tinningarna

Linden Flower - bilder på frisyr med korkskruvslockar

Wednesday, 22 June 2016

Stärka Underkjolar

För att ge extra vidd i klänningskjolarna, från ungefär slutet av 1820-talet och under resten av 1800-talet, så kunde bomulls- och linneunderkjolar stärkas. Det gjorde dem styva och inte lika lätt nedtyngda. Stärkta underkjolar var mer regel än undantag hos de övre samhällsklasserna, som hade andra som skötte tvätten åt dem, men även kvinnorna i till exempel välbeställda bönders familjer hade säkert stärkta underkjolar till fint, om än inte till vardags när de deltog i arbetet. Invävda eller insydda snören i underkjolarna, liksom dekorativa veck, sög upp extra mycket stärkelse och höll därför ut kjolvidden speciellt bra.

 Underkjolen på bilden är sydd i bomullskypert och tänkt att passa till 1840-tal 
och första halvan av 1850-talet. Den bärs över en särk och en korsett. 
I verkligheten skulle flera lager underkjolar bäras, men för att illustrera 
skillnaden på ostärkt (till vänster) och stärkt (till höger) bärs här bara en.

Stärkta underkjolar prasslar på ett särskilt sätt, som lär ha varit en av många små saker som skilde fina damer från vanliga kvinnor, och de blir även lätt glansiga, vilket har en viss smutsavvisande effekt. Däremot kan stärkelsen rinna ur om man blir fast i en skur och då måste hela processen göras om.

Recept på stärkelse:
Det här receptet ger en lätt stärkelse, som även kan passa till hättor, chemisetter, kragar manschetter och liknande. Vill du ha en hårdare stärkt underkjol så kan du dubbla eller tredubbla mängden potatismjöl. Du kan nästan inte få underkjolen för hårt stärkt – skulle den råka stå för sig själv innan strykning är det helt ok.

7 liter kokande vatten
4 msk potatismjöl
1 dl kallt vatten

Har du inte en tillräckligt stor gryta så kan du göra en halv sats, det räcker fint till 1-2 enkla underkjolar.

Gör så här:
- Koka upp vattnet.
- Rör ut potatismjölet i det kalla vattnet.
- Häll försiktigt ner stärkelsen i det kokande vattnet under vispning.
- Koka i några minuter, vispa hela tiden för att undvika geléklumpar.
- Låt stärkelsen svalna till en hanterbar temperatur.
- Ta den rena och torra underkjolen, och doppa i stärkelsen.


- Lyft upp och krama ur så mycket stärkelse du kan, men skölj inte.
- Häng upp på tork så luftigt som möjligt. Ju mindre det klibbiga tyget rör vid sig självt desto bättre. Att nypa fast underkjolen över ett par linor eller fler är bra.
Det enklaste är om du har möjlighet att hänga upp ett par tvättlinor utomhus, för när underkjolen torkar kan stärkelse droppa ner från den. Har du inte den möjligheten, så häng upp underkjolen i ett utrymme som är lätt att städa (badrum eller tvättstuga). Tidningar eller sopsäckar på golvet kan fånga upp det värsta. 


- Stryk den torra underkjolen på ganska hög temperatur. Spraya lätt med vatten, men inte så mycket att stärkelsen går ur.
- KLART! Förvara luftigt upphängd för att behålla effekten så länge som möjligt.

Wednesday, 18 February 2015

Sy ett Huvudkläde av en Duk

Majoriteten av kvinnorna i Sverige under 1800-talet bar någon form av huvudduk/huvudkläde/sjalett. Dels berodde det på ekonomin - hattar och bahytter kunde vara betydligt dyrare - men det kunde också vara en kulturell fråga i bygden man bodde i. På många platser ansågs hattar och bahytter vara väldigt fåfänga saker som anständiga bondkvinnor och pigor inte borde använda. Detta var alltså inget påbud uppifrån, utan en sorts grupptryck som såg till att alla höll sig till vad som ansågs acceptabelt.

Ett rutigt huvudkläde knutet under hakan och vips, omedelbart 1800-tal!

Hur huvudklädena bars kunde också vara lokalt präglat och kunde ändras med svängande moden, vilket kan kräva lite efterforskningar av dig som vill bära ett: det (liksom frågan om huruvida andra huvudbonader användes i just ditt område) är ett för brett ämne för att tas upp här.

I Skåne kunde de tidvis bäras så här också.

Det fanns olika sorters huvudkläden; en del hade tryckta mönster, andra var broderade, många, många hade invävda rutor, gärna med bårder runt kanterna. Linne var det vanligaste materialet i början av 1800-talet, men konkurrerades med tiden ut av bomull. Huvudkläden var ofta mellan 70-100 cm i fyrkant. De avslutades med en smal fåll eller med en liten frans. Ljusare färger förefaller ha varit vanligare på sommaren och mörkare färger på vintern. Huvudkläden kunde vävas hemma, eller köpas av någon knalle (som kanske i sin tur köpt dem av någon som vävt hemma), och ungefär samma stilar återfinns därför över hela landet.

Huvudkläden för olika tillfällen - ett billigt och enkelt sätt att förnya din dräkt.
OBS! Ej original - dessa är sådana jag sytt/håller på att sy.

Sök gärna på Digitalt Museum, Carlotta Malmö, eller någon annan databas för att se exempel på hur de kunde se ut under olika tider. Huvudkläde, halskläde, huvudduk, schalett, sjalett, klut är exempel på lämpliga sökord. Det kan vara svårt att veta vilka kläden som burits på huvudet och vilka som burits runt halsen, för ofta ser de likadana ut - kanske varierade man?

Så här enkelt kan du sy ett huvudkläde av en vanlig duk. Kanske har du en som ligger oanvänd hemma, eller kan hitta en billigt på second hand. Om den redan är mellan 70-100 cm (70 cm är kanske lite i minsta laget för en vuxen kvinna, men till flickor kan det vara lagom) i fyrkant och har en invävd bård runt om är det att föredra: bårder är så typiska för huvudkläden.


 Ofta har sådana dukar en knuten frans runt om: den vill du inte ha, så klipp försiktigt av den. 


Vik in en smal dubbel fåll, inte bredare än 5 mm, gärna ännu smalare. Om du ska använda ditt huvudkläde till kläder före 1870 så sy helst för hand, till senare kläder kan du om du vill använda maskin: sy då med en riktigt kort stygnlängd. Använd bomullstråd eller lintråd. Tråden behöver inte matcha tyget; oblekt, vit, blå eller brun tråd var vanligt.


Klart!
 

Om du inte vill sy kan du istället försiktigt dra ut några trådar i kanterna så att det blir en smal frans. En sådan frans verkar vara vanligare under senare delen av 1800-talet än i början.


Referenser:
Eldvik, B. Möte med Mode - folkliga kläder 1750-1900 i Nordiska Museet. Stockholm: Nordiska Museets Förlag.

Saturday, 3 May 2014

Underkjolar under tiden mellan empiren och krinolinen

Efter empirens slut (strax före år 1830) blev vida kjolar moderna. En av de viktigaste plaggtyperna för att få rätt silhuett på kjolarna under den här tiden var - och är - underkjolar. Vare sig du med dina kläder försöker fånga bilden av en societetsdam, en bondmora eller en hantverkares dotter, så kommer du att behöva underkjolar – i plural. Att få rätt form på kjolarna är inte den enda orsaken till att bära flera underkjolar: Har du bara en kjol så kommer den ofta att sno sig runt benen på dig på ett besvärligt sätt. Har du två-tre (eller fler – det finns uppgifter om att upp till sju-åtta stycken användes av damerna vid finare tillställningar) underkjolar så bildar de en samarbetande enhet som förhindrar att du trasslar in benen i dem.

Josabeth Sjöberg (ogift musiklärarinna i Stockholm) klär på sig för att gå ut, 1846. 
Underkjolen med vitbroderier syns tydligt. Josabeth dokumenterade sitt liv och
sina bostäder med många detaljerade akvarellmålningar som ger en bra inblick i 1800-talets Stockholm.

Det fanns olika sorters underkjolar, med olika funktion. Universellt för dem är att de inte bör synas under klänningen, de bör därför vara kortare än klänningskjolen. Hur mycket kortare beror på typen av underkjol. För att undvika att det blir bylsigt runt midjan med flera linningar så kan du göra dem lite större, så att de nästan lägger sig på höfterna, där det ju är önskvärt att ha vidd och volym. Det finns enstaka exempel på underkjolar med besparing i midjan, som gör att vidden naturligt hamnar lite längre ner, men de som har en vanlig linning dyker upp mer frekvent i det bevarade materialet.

”Vanliga” Underkjolar
Den vanligaste sortens underkjol för medel- och överklasskvinnor var sydd i vitt bomulls- eller linnetyg. Kjolen veckades (stripade rynkor var vanligt – den sorts rynkor vi oftast använder idag var mer ovanligt eftersom det blir klumpigt) till en linning. I svenska samlingar förefaller det som att det vanliga var att de hölls ihop med knytband bak; i till exempel USA verkar knappar och knapphål ha varit vanligare. Dessa underkjolar var oftast bara någon eller några få centimeter kortare än klänningskjolen. De kunde vara mycket enkla, eller dekoreras med veck, vitbroderier, infällda sicksackband eller spetsar, beroende på ekonomi och tillfälle, med enklare underkjolar till vardags och finare underkjolar till högtid. Hur vida de var varierade givetvis med vilken kjolvidd som var modern.

Underkjol av bomullstyg dekorerad med ihopvirkade sicksackband, 1840-talet

Viktigt att notera är att även om du gör klänningar från sent 1850-tal och 1860-talet och bär krinolin så kommer du att behöva ett par vanliga underkjolar över den för att mjuka upp linjerna. Det ser rätt tråkigt ut om konturerna av krinolinringarna syns igenom klänningskjolen, eller om kjolfållen plötsligt ”bryts” och faller rakt ner när krinolinen slutar. Underkjolarnas tyngd ger även en viss kontroll till krinolinens svängande. En mindre vid, kortare underkjol bars ibland under krinolinen, av anständighetsskäl.

Underkjolarna stärktes oftast för att bli frasiga och hålla ut kjolvidden bättre. Att de nystärkta underkjolarna kunde stå för sig själva var inget ovanligt. Stärkta underkjolar hade också fördelen att vara lätt smutsavvisande, vilket i viss grad kunde minska risken för permanent smutsiga fållar. Nackdelen var att stärkelsen rann ur om underkjolen blev blöt, så att vara ute i regn var ingen bra idé. Dessutom mjukades de stärkta underkjolarna upp när man rörde sig och satt på dem, så även om man var försiktig med sina kläder så behövde underkjolarna stärkas om regelbundet. Vanligast i Sverige var att stärka med risstärkelse, men potatismjöl ger ett liknande resultat.

Ripsunderkjolar
Från 1820-talet användes underkjolar med invävda bomullssnören, på engelska kallade corded petticoats, för att hålla ut kjolvidden. Några sådana underkjolar finns på svenska museer, där de ibland (men inte alltid) kallas ripsunderkjolar. En sådan underkjol bars ofta under de vanliga underkjolarna. Snörena gjorde tyget stelare och när underkjolen stärktes sög snörena dessutom upp extra mycket stärkelse. De var ofta lite kortare än de vanliga underkjolarna, och inte lika vida. När krinolinen kom 1856 försvann ripsunderkjolarna gradvis, men på svenska museer kan man hitta exempel även från senare 1800-tal.

Det råder en viss osäkerhet om vilka kvinnor som använde ripsunderkjolar. De bevarade plagg som har en känd proveniens har tillhört borgerskapets flickor och kvinnor, så kanske bara de övre samhällsklasserna använde dem?

Har du ingen vävstol och kan väva tyg till en sådan underkjol, eller känner någon som kan göra det, så kan du fuska och sy in snörena. Det finns enstaka exempel på sådana underkjolar i bland annat USA. Snörena bör vara ganska tunna, typ hushållssnöre i bomull eller bomullsgarn för virknål #4-6, även om det finns exemplar med grövre snören bevarade.

Den nedre delen av denna hemvävda underkjol i bomullskypert har inslag av grövre trådar, ca 1850.


Tagelunderkjolar
Underkjolar med invävda bårder av tagel började eventuellt användas redan under 1830-talet och var vanliga bland de högre klasserna på 1840-50-talen. Tagel heter crin på franska och både tyget och underkjolarna som syddes av det kallades för crinoline. Det är därifrån som även tagelunderkjolarnas efterföljare, krinolinen, fått sitt namn.

Tageltyg är rätt svårt att få tag på idag, om man inte kan väva det själv, så att göra en sådan underkjol är inte lätt. 

 Amerikansk eller europeisk tagelunderkjol, 1840-talet. 

Stubbar/vaddstickade underkjolar
En stubb var under 1700-talet namnet på vilken kjol och underkjol som helst, ofodrad eller vaddstickad/quiltad. Under 1800-talet fick det mer betydelsen av en vaddstickad underkjol. Stubben höll värmen under vintern och hjälpte till att hålla ut de vida kjolarna. Av vanligt folk användes de ibland, i alla fall på den svenska landsbygden, istället för krinolin; man kan då och då se att det finns en extra tjock valk av vadd vid fållen.

Vaddstickade underkjolar kunde vara rent funktionella, sydda i linne-, bomulls- eller ylletyger, med mycket enkla stickningar. De kunde också, i de högre samhällsklasserna, vara sydda i siden med eleganta, dekorativa mönster, inspirerade av 1700-talets avancerade motsvarigheter. De var något kortare än, och bars under, de vanliga underkjolarna.

Enkel stubb av hemvävt bomullstyg, 1860-talet. 

Övrigt
Säkert fanns det andra sorters underkjolar också, även om de inte dyker upp i samlingarna så ofta. Underkjolar i kulört ylle är välbelagt hos allmogen och kan säkert ha används även i andra samhällsklasser under de kallare månaderna. 

Mamsell Holmsten (till vänster) ska precis sätta på sig en grå underkjol, 
en vit hänger över sänggaveln. Målning av Josabeth Sjöberg, 1856.

 
Länkar till fler bilder av originalplagg

Länkar till återskapade plagg 

 

Referenser:
Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2008). Underkläder: en kulturhistoria. Lund: Signum.

Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the 20th century. Köln: Taschen GmbH.
SENAST UPPDATERAD 12 JANUARI 2017