Wednesday, 22 June 2016

Stärka Underkjolar

För att ge extra vidd i klänningskjolarna, från ungefär slutet av 1820-talet och under resten av 1800-talet, så kunde bomulls- och linneunderkjolar stärkas. Det gjorde dem styva och inte lika lätt nedtyngda. Stärkta underkjolar var mer regel än undantag hos de övre samhällsklasserna, som hade andra som skötte tvätten åt dem, men även kvinnorna i till exempel välbeställda bönders familjer hade säkert stärkta underkjolar till fint, om än inte till vardags när de deltog i arbetet. Invävda eller insydda snören i underkjolarna, liksom dekorativa veck, sög upp extra mycket stärkelse och höll därför ut kjolvidden speciellt bra.

 Underkjolen på bilden är sydd i bomullskypert och tänkt att passa till 1840-tal 
och första halvan av 1850-talet. Den bärs över en särk och en korsett. 
I verkligheten skulle flera lager underkjolar bäras, men för att illustrera 
skillnaden på ostärkt (till vänster) och stärkt (till höger) bärs här bara en.

Stärkta underkjolar prasslar på ett särskilt sätt, som lär ha varit en av många små saker som skilde fina damer från vanliga kvinnor, och de blir även lätt glansiga, vilket har en viss smutsavvisande effekt. Däremot kan stärkelsen rinna ur om man blir fast i en skur och då måste hela processen göras om.

Recept på stärkelse:
Det här receptet ger en lätt stärkelse, som även kan passa till hättor, chemisetter, kragar manschetter och liknande. Vill du ha en hårdare stärkt underkjol så kan du dubbla eller tredubbla mängden potatismjöl. Du kan nästan inte få underkjolen för hårt stärkt – skulle den råka stå för sig själv innan strykning är det helt ok.

7 liter kokande vatten
4 msk potatismjöl
1 dl kallt vatten

Har du inte en tillräckligt stor gryta så kan du göra en halv sats, det räcker fint till 1-2 enkla underkjolar.

Gör så här:
- Koka upp vattnet.
- Rör ut potatismjölet i det kalla vattnet.
- Häll försiktigt ner stärkelsen i det kokande vattnet under vispning.
- Koka i några minuter, vispa hela tiden för att undvika geléklumpar.
- Låt stärkelsen svalna till en hanterbar temperatur.
- Ta den rena och torra underkjolen, och doppa i stärkelsen.


- Lyft upp och krama ur så mycket stärkelse du kan, men skölj inte.
- Häng upp på tork så luftigt som möjligt. Ju mindre det klibbiga tyget rör vid sig självt desto bättre. Att nypa fast underkjolen över ett par linor eller fler är bra.
Det enklaste är om du har möjlighet att hänga upp ett par tvättlinor utomhus, för när underkjolen torkar kan stärkelse droppa ner från den. Har du inte den möjligheten, så häng upp underkjolen i ett utrymme som är lätt att städa (badrum eller tvättstuga). Tidningar eller sopsäckar på golvet kan fånga upp det värsta. 


- Stryk den torra underkjolen på ganska hög temperatur. Spraya lätt med vatten, men inte så mycket att stärkelsen går ur.
- KLART! Förvara luftigt upphängd för att behålla effekten så länge som möjligt.

Wednesday, 18 February 2015

Sy ett Huvudkläde av en Duk

Majoriteten av kvinnorna i Sverige under 1800-talet bar någon form av huvudduk/huvudkläde/sjalett. Dels berodde det på ekonomin - hattar och bahytter kunde vara betydligt dyrare - men det kunde också vara en kulturell fråga i bygden man bodde i. På många platser ansågs hattar och bahytter vara väldigt fåfänga saker som anständiga bondkvinnor och pigor inte borde använda. Detta var alltså inget påbud uppifrån, utan en sorts grupptryck som såg till att alla höll sig till vad som ansågs acceptabelt.

Ett rutigt huvudkläde knutet under hakan och vips, omedelbart 1800-tal!

Hur huvudklädena bars kunde också vara lokalt präglat och kunde ändras med svängande moden, vilket kan kräva lite efterforskningar av dig som vill bära ett: det (liksom frågan om huruvida andra huvudbonader användes i just ditt område) är ett för brett ämne för att tas upp här.

I Skåne kunde de tidvis bäras så här också.

Det fanns olika sorters huvudkläden; en del hade tryckta mönster, andra var broderade, många, många hade invävda rutor, gärna med bårder runt kanterna. Linne var det vanligaste materialet i början av 1800-talet, men konkurrerades med tiden ut av bomull. Huvudkläden var ofta mellan 70-100 cm i fyrkant. De avslutades med en smal fåll eller med en liten frans. Ljusare färger förefaller ha varit vanligare på sommaren och mörkare färger på vintern. Huvudkläden kunde vävas hemma, eller köpas av någon knalle (som kanske i sin tur köpt dem av någon som vävt hemma), och ungefär samma stilar återfinns därför över hela landet.

Huvudkläden för olika tillfällen - ett billigt och enkelt sätt att förnya din dräkt.
OBS! Ej original - dessa är sådana jag sytt/håller på att sy.

Sök gärna på Digitalt Museum, Carlotta Malmö, eller någon annan databas för att se exempel på hur de kunde se ut under olika tider. Huvudkläde, halskläde, huvudduk, schalett, sjalett, klut är exempel på lämpliga sökord. Det kan vara svårt att veta vilka kläden som burits på huvudet och vilka som burits runt halsen, för ofta ser de likadana ut - kanske varierade man?

Så här enkelt kan du sy ett huvudkläde av en vanlig duk. Kanske har du en som ligger oanvänd hemma, eller kan hitta en billigt på second hand. Om den redan är mellan 70-100 cm (70 cm är kanske lite i minsta laget för en vuxen kvinna, men till flickor kan det vara lagom) i fyrkant och har en invävd bård runt om är det att föredra: bårder är så typiska för huvudkläden.


 Ofta har sådana dukar en knuten frans runt om: den vill du inte ha, så klipp försiktigt av den. 


Vik in en smal dubbel fåll, inte bredare än 5 mm, gärna ännu smalare. Om du ska använda ditt huvudkläde till kläder före 1870 så sy helst för hand, till senare kläder kan du om du vill använda maskin: sy då med en riktigt kort stygnlängd. Använd bomullstråd eller lintråd. Tråden behöver inte matcha tyget; oblekt, vit, blå eller brun tråd var vanligt.


Klart!
 

Om du inte vill sy kan du istället försiktigt dra ut några trådar i kanterna så att det blir en smal frans. En sådan frans verkar vara vanligare under senare delen av 1800-talet än i början.


Referenser:
Eldvik, B. Möte med Mode - folkliga kläder 1750-1900 i Nordiska Museet. Stockholm: Nordiska Museets Förlag.

Saturday, 3 May 2014

Underkjolar under tiden mellan empiren och krinolinen

Efter empirens slut (strax före år 1830) blev vida kjolar moderna. En av de viktigaste plaggtyperna för att få rätt silhuett på kjolarna under den här tiden var - och är - underkjolar. Vare sig du med dina kläder försöker fånga bilden av en societetsdam, en bondmora eller en hantverkares dotter, så kommer du att behöva underkjolar – i plural. Att få rätt form på kjolarna är inte den enda orsaken till att bära flera underkjolar: Har du bara en kjol så kommer den ofta att sno sig runt benen på dig på ett besvärligt sätt. Har du två-tre (eller fler – det finns uppgifter om att upp till sju-åtta stycken användes av damerna vid finare tillställningar) underkjolar så bildar de en samarbetande enhet som förhindrar att du trasslar in benen i dem.

Josabeth Sjöberg (ogift musiklärarinna i Stockholm) klär på sig för att gå ut, 1846. 
Underkjolen med vitbroderier syns tydligt. Josabeth dokumenterade sitt liv och
sina bostäder med många detaljerade akvarellmålningar som ger en bra inblick i 1800-talets Stockholm.

Det fanns olika sorters underkjolar, med olika funktion. Universellt för dem är att de inte bör synas under klänningen, de bör därför vara kortare än klänningskjolen. Hur mycket kortare beror på typen av underkjol. För att undvika att det blir bylsigt runt midjan med flera linningar så kan du göra dem lite större, så att de nästan lägger sig på höfterna, där det ju är önskvärt att ha vidd och volym. Det finns enstaka exempel på underkjolar med besparing i midjan, som gör att vidden naturligt hamnar lite längre ner, men de som har en vanlig linning dyker upp mer frekvent i det bevarade materialet.

”Vanliga” Underkjolar
Den vanligaste sortens underkjol för medel- och överklasskvinnor var sydd i vitt bomulls- eller linnetyg. Kjolen veckades (stripade rynkor var vanligt – den sorts rynkor vi oftast använder idag var mer ovanligt eftersom det blir klumpigt) till en linning. I svenska samlingar förefaller det som att det vanliga var att de hölls ihop med knytband bak; i till exempel USA verkar knappar och knapphål ha varit vanligare. Dessa underkjolar var oftast bara någon eller några få centimeter kortare än klänningskjolen. De kunde vara mycket enkla, eller dekoreras med veck, vitbroderier, infällda sicksackband eller spetsar, beroende på ekonomi och tillfälle, med enklare underkjolar till vardags och finare underkjolar till högtid. Hur vida de var varierade givetvis med vilken kjolvidd som var modern.

Underkjol av bomullstyg dekorerad med ihopvirkade sicksackband, 1840-talet

Viktigt att notera är att även om du gör klänningar från sent 1850-tal och 1860-talet och bär krinolin så kommer du att behöva ett par vanliga underkjolar över den för att mjuka upp linjerna – det ser rätt tråkigt ut om konturerna av krinolinringarna syns igenom klänningskjolen, eller om kjolfållen plötsligt ”bryts” och faller rakt ner när krinolinen slutar. Underkjolarnas tyngd ger även en viss kontroll till krinolinens svängande. En mindre vid, kortare underkjol bars ibland under krinolinen, av anständighetsskäl.

Underkjolarna stärktes oftast för att bli frasiga och hålla ut kjolvidden bättre. Att de nystärkta underkjolarna kunde stå för sig själva var inget ovanligt. Stärkta underkjolar hade också fördelen att vara lätt smutsavvisande, vilket i viss grad kunde minska risken för permanent smutsiga fållar. Nackdelen var att stärkelsen rann ur om underkjolen blev blöt, så att vara ute i regn var ingen bra idé. Dessutom mjukades de stärkta underkjolarna upp när man rörde sig och satt på dem, så även om man var försiktig med sina kläder så behövde underkjolarna stärkas om regelbundet. Vanligast i Sverige var att stärka med risstärkelse, men potatismjöl ger ett liknande resultat.

Ripsunderkjolar
Från 1820-talet användes underkjolar med invävda bomullssnören, på engelska kallade corded petticoats, för att hålla ut kjolvidden. Några sådana underkjolar finns på svenska museer, där de ibland (men inte alltid) kallas ripsunderkjolar. En sådan underkjol bars ofta under de vanliga underkjolarna. Snörena gjorde tyget stelare och när underkjolen stärktes sög snörena dessutom upp extra mycket stärkelse. De var ofta lite kortare än de vanliga underkjolarna, och inte lika vida. När krinolinen kom 1856 försvann ripsunderkjolarna gradvis, men på svenska museer kan man hitta exempel även från senare 1800-tal.

Det råder en viss osäkerhet om vilka kvinnor som använde ripsunderkjolar. De bevarade plagg som har en känd proveniens har tillhört borgerskapets flickor och kvinnor, så kanske bara de övre samhällsklasserna använde dem?

Har du ingen vävstol och kan väva tyg till en sådan underkjol, eller känner någon som kan göra det, så kan du fuska och sy in snörena. Det finns enstaka exempel på sådana underkjolar i bland annat USA. Snörena bör vara ganska tunna, typ hushållssnöre i bomull eller bomullsgarn för virknål #4-6, även om det finns exemplar med grövre snören bevarade.

Den nedre delen av denna hemvävda underkjol i bomullskypert har inslag av grövre trådar, ca 1850.


Tagelunderkjolar
Underkjolar med invävda bårder av tagel började eventuellt användas redan under 1830-talet och var vanliga bland de högre klasserna på 1840-50-talen. Tagel heter crin på franska och både tyget och underkjolarna som syddes av det kallades för crinoline. Det är därifrån som även tagelunderkjolarnas efterföljare, krinolinen, fått sitt namn.

Tageltyg är rätt svårt att få tag på idag, om man inte kan väva det själv, så att göra en sådan underkjol är inte lätt.

 Amerikansk eller europeisk tagelunderkjol, 1840-talet. 

Stubbar/vaddstickade underkjolar
En stubb var under 1700-talet namnet på vilken kjol och underkjol som helst, ofodrad eller vaddstickad/quiltad. Under 1800-talet fick det mer betydelsen av en vaddstickad underkjol. Stubben höll värmen under vintern och hjälpte till att hålla ut de vida kjolarna. Av vanligt folk användes de ibland, i alla fall på den svenska landsbygden, istället för krinolin; man kan då och då se att det finns en extra tjock valk av vadd vid fållen.

Vaddstickade underkjolar kunde vara rent funktionella, sydda i linne-, bomulls- eller ylletyger, med mycket enkla stickningar. De kunde också, i de högre samhällsklasserna, vara sydda i siden med eleganta, dekorativa mönster, inspirerade av 1700-talets avancerade motsvarigheter. De var något kortare än, och bars under, de vanliga underkjolarna.

Enkel stubb av hemvävt bomullstyg, 1860-talet. 

Övrigt
Säkert fanns det andra sorters underkjolar också, även om de inte dyker upp i samlingarna så ofta. Underkjolar i kulört ylle är välbelagt hos allmogen och kan säkert ha används även i andra samhällsklasser under de kallare månaderna. 

Mamsell Holmsten (till vänster) ska precis sätta på sig en grå underkjol, 
en vit hänger över sänggaveln. Målning av Josabeth, Sjöberg, 1856.

 
Länkar till fler bilder av originalplagg

Länkar till återskapade plagg 

 

Referenser:
Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2008). Underkläder: en kulturhistoria. Lund: Signum.

Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the 20th century. Köln: Taschen GmbH.
SENAST UPPDATERAD 27 SEPTEMBER 2014

Tuesday, 15 April 2014

1840-talets Kvinnounderkläder

1840-talets moderiktiga siluett med mjukt klockformad kjol och lång, slank midja, skapades framför allt av ett snörliv och ett antal underkjolar, men även andra plagg hjälpte till.


Särk
Särken var oftast sydd i linne, men bomull började så smått komma in i framför allt finare kvinnors garderober. Särken nådde oftast till eller nedanför knäna, hade korta, oftast raka ärmar (för att matcha klänningens) och ibland ett ok. De enklare särkarna från 1800-talets början levde kvar ett bra tag till bland de som inte var helt uppdaterade i modet. 

Enkel särk i linne, daterad 1840-70. Malmö Museer, nr. MM029549

Strumpor och Strumpeband
Kvinnors strumpor var oftast vita, i bomull eller ylle till vardags och kanske i silke till fest. De kunde vara helt slätstickade, eller ha genombrutna mönster på ovansidan av foten och framsidan av smalbenet. De hölls uppe med hjälp av strumpeband som knöts runt benet strax under eller över knäet.

Vita bomullsstrumpor, 1840-60. Malmö Museer, nr MMT 003278

Underbyxor
Underbyxor för kvinnor hade så smått börjat dyka upp under empiren, men var ännu på 1840-talet långt ifrån var kvinnas ägodel. I de fall de användes slutade de nedanför knäna och var öppna i grenen för att lättare klara av besök på potta eller dass. 

Snörliv
Snörliven var på den här tiden i mångt och mycket lika de som funnits sedan empiren, men mer kurviga. De var förhållandevis enkelt tillskurna, formade över höfterna och brösten med hjälp av kilar. De hade oftast axelband. De snördes bak och var hopsydda fram, där en planschett i trä, stål eller valfiskben instoppad i en långsmal ficka såg till att man hade rätt hållning och att bysten fick stöd. Snörliven var (förutom planschetten som gör det i princip omöjligt att böja sig fram och som damerna enligt uppgift gärna plockade ur framåt kvällen, vid mer inofficiella tillfällen) ofta framför allt stadgade med insydda snören med endast enstaka valfiskben och var därför rätt mjuka och behagliga att ha på sig.

Hur stor spridning snörliven hade bland befolkningen i stort är osäkert. Det finns exempel på att bondkvinnor i områden som inte brukade folkdräkt använt snörliv under sina klänningar och borgerskapets och adelns damer använde dem som en självklar del av klädseln. I städerna kan gamla snörliv eventuellt ha funnits på andrahandsmarknaden.

Snörliv i bomull, europeiskt eller amerikanskt, 1840-tal. 

Vaddering under kjolen
En liten kudde, valk eller serie volanger som fästes med band runt midjan användes ibland för att ge lite extra volym till kjolarna över höfterna och baktill. De var inte på långa vägar lika stora eller avancerade som 1870 och -80-talens turnyrer, men gav ändå en smula betoning bakåt utan att bli vulgära för den tidens smak.

Underkjolar
Det fanns flera sorters underkjolar som på olika sätt hade som funktion att få ut kjolvidden så mycket som möjligt. Mer om olika sorters underkjolar kan du läsa här.

Underkjol i bomull, med dekor av hopvirkade zick-zackband, 1840-tal.


Länkar till fler bilder av originalplagg

Länkar till återskapade plagg

Referenser:

Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2008). Underkläder: en kulturhistoria. Lund: Signum.

Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the 20th century. Köln: Taschen GmbH.

SENAST UPPDATERAD 3 JULI 2014

Thursday, 30 January 2014

Varför Historisk Korrekthet Spelar Roll

När det gäller att sy (eller på annat sätt införskaffa) historiska kläder finns det två skolor: de som vill att de ska vara så historiskt korrekta som möjligt i alla detaljer (material, snitt, konstruktion osv.) och att frisyrer och allt annat bör matcha, och så finns det de som anser att det inte spelar så stor roll, huvudsaken är att man har roligt. Mellan dessa ytterligheter finns det förstås alla variationer på åsikter och infallsvinklar. Vad som passar just dig bäst kan ingen annan bestämma, men här är några tankar om varför en strävan mot historisk korrekthet kan anses vara betydelsefull.

Caroline sydde sin balklänning inspirerad av ett original från ca 1882
av den under 1800-talets andra hälft hett eftertraktade modeskaparen Worth.

- Nästan alla som ser dig i historiska kläder kommer att förutsätta att de är korrekta, liksom de felaktigt förutsätter att kostymerna i historiska filmer är det. Om dina kläder är historiskt korrekta eller ej kanske inte spelar så stor roll för dig personligen, men du kommer genom att använda dem att bidra till en uppfattning om hur det var förr. Om dina kläder inte är grundligt studerade och tillverkade så kan du sprida gamla missuppfattningar eller skapa nya. Eftersom kläderna vanligtvis speglar ett lands ekonomi, religiösa och politiska åsikter, traditioner och aktuella händelser samt människosyn (till exempel synen på män och kvinnor, barn och vuxna, fattiga och rika, medborgare och utlänningar) kan ”fel” kläder i värsta fall leda till en form av historieförfalskning. Detsamma kan egentligen sägas om det faktum att de flesta syr överklasskläder (om inte evenemanget är en societetsbal eller så – då är det givetvis helt rätt att vara så elegant man kan): även i de fall de är helt historisk korrekta så ger det på en marknad intryck av att alla hade det bra förr och det var verkligen inte fallet. 

 Jag (som ser sjukligt blek och tärd ut på den här bilden)
i kläder baserade på bevarade plagg från 1800-talets mitt.

Ovanstående är särskilt viktigt om du arbetar med historieförmedling, i offentlig sektor (som museum) eller privat (som grupp eller individ på ex. marknader); det är då din och arbetsplatsens/gruppens skyldighet att göra det korrekt så långt det är möjligt och det inkluderar kläderna (alla lager), frisyrerna och tillbehören. Önskvärt vore att en del av de som organiserar marknader och liknande också gjorde en större ansträngning i det avseendet: alltför ofta blandas saker och företeelser från hela seklet – eller till och med från 1900-talet – urskiljningslöst, även i fall där evenemanget har ett uttalat årtal.

 1800-talets mitt och 1900-talets början passar inte 
så bra ihop, även om de är trevliga var för sig.

Varför är det då viktigt att ge en korrekt spegling av historien? Helt enkelt för att vi som individer och samhället i stort är som vi är på grund av vad som hänt tidigare generationer. Vårt samhälle har inte uppkommit ur ingenting, eller blivit som det är av en slump. Det har utvecklats år efter år, årtionde efter årtionde, århundrade efter århundrade. Mode speglar varje tids åsikter och strömningar. Självklart ska det vara roligt att klä upp sig, men att ha roligt och att vara historiskt korrekt behöver inte vara varandras motsatser, särskilt inte nuförtiden när informationen om hur kläder såg ut och hur de tillverkades finns så pass lättillgänglig i böcker och genom internet.

Anders som vapenhandlare runt sekelskiftet 1900.

- Du kan inte uppleva det förflutna om du inte bär det. Att du använder rätt material, rätt snitt och kombinerar plaggen (alla lager) på rätt sätt är helt nödvändigt för att din dräkt ska kännas, se ut och röra sig på det sätt de gjorde förr. Det kommer att öka din förståelse för hur det var att leva i en viss tid: hur man rörde sig, hur man satt, vilken hållning som var eftersträvansvärd o.s.v. Det kommer också att öka din förståelse för varför alla dessa lager användes.

1800-talets kvinnor satte på sig korsetten varje dag lika naturligt som vi sätter på oss en bh. 
Är den sydd för din figur och snörs förståndigt är den inte obekväm, utan stödjande och avlastande. 
Brooke och hennes syster visar sina underkläder från 1860-talet. 
Klänningarna ska givetvis också på innan de kommer till evenemanget…

Att sy dina kläder för hand (om det var hur kläderna under din period gjordes) kommer lära dig varför kläders värde var så högt förr. Du kommer inse att ditt plagg, även om det kanske inte är helt perfekt, är unikt - ingen annan har något precis likadant. Förr såg inte alla ut som om de klivit ur en H&M-katalog. Du kommer att få en större förståelse och respekt för hur skickliga hantverkare och många kvinnor hemma var. Du kommer lära dig att olika stygn användes på olika ställen på ett plagg för att spara tid, vara extra hållbara eller ge en viss effekt till det färdiga plagget. Ja det tar tid att sy för hand, men du kommer att komma den tidens människor mycket närmare genom att göra något som de gjorde, och ditt plagg kommer att bete sig på ett annat sätt än ett maskinsytt.

Detaljer på handsytt snörliv, inspirerat av ett från 1800-talets början.

- Att fuska kan inte bara se fel ut, det kan också vara obekvämt eller till och med farligt; ett plagg i syntetmaterial kan smälta fast på huden om du kommer för nära en oskyddad låga; ett utelämnat snörliv eller korsett gör att de tunga underkjolarna skär in i midjan och höfterna; syntetfibrer blir för varma på sommaren och för kalla på vintern; fel frisyr till dina kläder kommer att påverka den fashionabla siluettens ömtåliga balans; en byst som ej stöds av ett snörliv eller en korsett kommer att få den finaste klänning att se tantig och klumpig ut.

 Sarah Jane i sorgdräkt av 1860-talsmodell.  Lillan är också historiskt korrekt klädd.

- Det spar både tid och pengar att göra rätt från början. De flesta som syr historiska kläder nöjer sig med något som inte är korrekt som första dräkt, av okunskap eller av ekonomiska skäl. Många vill efter en tid uppgradera till något som är mer historiskt korrekt och kasserar sin första dräkt. Ta dig tid att forska ordentligt om din favoritperiod nu och spara tid och pengar senare.

 Sabine har inspirerats av en modeplansch från 1812, men gjort vissa ändringar: 
eftersom hon föreställer medelklass har hon sytt sin klänning i bomull istället för siden 
som det enligt förlagan ska vara. Hennes bahytt är också lite gammalmodig för 1812 – men 
det kan vara passande för en kvinna som inte har obegränsade tillgångar.

- Andrahandspriset är högre på bra grejer. Om du upptäcker att återskapande inte är din grej, eller att du föredrar en annan tidsperiod så kan du med lite tur sälja dina kläder för ett skäligt pris, för de som själva kräver autenticitet vet vad det är värt.

- Det är roligt! Det är ett interaktivt sätt att lära sig historia på, du kommer att utveckla nya färdigheter och förfina de du redan har. Medan du surfar på bloggar, hemsidor och forum kommer du få nya vänner runt om i världen som har samma intresse som du. Den samlade kunskapen bland historiska återskapare och de som syr historiska kläder är stor och växer ständigt. Att inte ta hjälp av dem och få del av deras kunskap vore synd.

Anders, Frej och några till har roligt på Jönköpings Allmogemarknad, 1850.

Var inte rädd – även den bäste var en gång nybörjare och många har gamla kostymsynder de skrattar åt idag. Alla fortsätter att lära sig. Var öppen för ny kunskap, ödmjuk när någon berättar om ett bättre sätt att göra något på och ställ frågor när du inte hittar svar så kommer du att kunna få massor av hjälp.

Tuesday, 28 January 2014

En Empirekvinnas Klänningar

Läs gärna Introduktionen också.

Hur många klänningar en kvinna hade i sin garderob varierade givetvis med hennes ekonomi, liksom deras kvalitet. En fin kvinna bytte ofta kläder flera gånger om dagen, då varje tillfälle – frukost, morgonpromenad, visiter, en eftermiddag hemma, middag hos vänner eller kanske en bal - hade sin kod för vad som var passande. Det är ett alltför komplext system för att gå in på här. Vill du läsa mer om det och om empirens kvinnokläder i stort så är Helen Perssons bok Empirens Döttrar utmärkt.

"Regine Sophie Tutein med sønnen Peter" av Jens Juel, 1801-02.

De kvinnor som befann sig i enklare omständigheter, men ändå inte var direkt fattiga, fick kanske nöja sig med samma klänning hela dagen, och säkert fanns det de som befann sig någonstans mellan dessa ytterligheter. Vanligt folk ägde inte alltid några klänningar alls, utan bar ofta en kombination av kjol (stubb) och liv (kofta eller tröja). 

Men tillbaka till klänningarna. En klänning blir inte historiskt korrekt för empiren – ser inte ens ut som en empireklänning - bara för att den har en hög midja; vilket tyg den är sydd i, var sömmarna sitter, hur den är sydd och dekorerad bidrar också till helheten, liksom vilka underkläder och accessoarer den bärs med. Modet varierade också mycket under perioden: en klänning från år 1800 hade sett urlöjlig ut om den bars år 1820. Här är några saker att vara uppmärksam på när du tittar på klänningar från tiden (länkar finns i slutet av inlägget) eller funderar på att köpa en klänning till något evenemang:

Tyg
Den stora modenyheten under den här tiden var bomullen. Den hade börjat smyga sig in redan under 1700-talets sista årtionden, men nu slog den igenom på bred front. Vitt var populärt under hela perioden, men mörkare färger fanns också parallellt och blev allt vanligare från 1810-talets mitt. Bomullstyger kunde vara enkla, ha invävda mönster och bårder, vara broderade eller ha tryckta mönster.



Siden användes också. Kanske inte riktigt lika mycket som bomull precis vid sekelskiftet 1800, men med åren kom det tillbaka mer och mer. Sidentyger kunde vara enkla och släta, ha invävda mönster eller broderas. Även silketyll kunde användas. 

Pelissen (kappan) som är sydd av tyget sägs ska ha tillhört Jane Austen.

Ylle var tacksamt under de kalla nordiska vintrarna, ibland uppblandat med silke eller bomull. Det kunde vara enfärgat, ha invävda eller tryckta mönster.

Givetvis gick det mode även i vilka mönster som trycktes och vävdes in i tygerna – vilket blommigt, prickigt, randigt eller rutigt tyg som helt kan inte passera för empire och ett tyg som passar i slutet av perioden skulle kunna se helt fel ut i början. Det finns reproduktioner att köpa, men även vissa moderna mönster är förvånansvärt lika de som förekom under empiren. Dubbelkolla alltid mot original för att vara på den säkra sidan.

Konstruktion
Det fanns mer än ett sätt att konstruera klänningar på under den här tiden – eftersom empiren varade i mer än 20 år så utvecklades det en smula också. Några gemensamma nämnare finns dock i de flesta klänningar från den här tiden.

Axelsöm
Axelsömmen under den här tiden satt långt bak på skulderbladet, inte mitt uppe på axeln som idag. Den var lätt sneddad nedåt mot ärmhålet.

Det lilla ryggstycket, med axelsömmarna och sidsömmarna långt bak, syns tydligt. 
Bakstycket är extremt litet och smalt.

Sidsöm
Sidsömmen var ofta förskjuten långt bakåt den också, så att bakstycket blev väldigt litet, ofta diamantformat.

Engelsk sidenklänning från runt 1805. Sidsömmarna sitter långt bak - 
även axelsömmarna vid skulderbladen syns. Ryggstycket blir litet.

Urringning
Urringningen var ofta, men inte alltid, djup och rundad. Andra variationer fanns också.

Ärmhål
Ärmhålen satt högre upp under armen än vad vi är vana vid idag, men var i gengäld desto djupare bak mot ryggen, vilket också bidrog till det lilla ryggstycket.

Klänningen stänks med dragskor i urringning och midja.

Ärm
Ärmarnas utseende varierade jättemycket med modet. I början var de ofta ganska släta och raka.

Kjolen hänger rakt ner och är dekorerad med en bård.

Med tiden blev det vanligare med lite lätt rynkning vid axeln, och till slut var puffärmar det enda rätta för den modemedvetna.

Kjolen börjar få en tydligare trattform, hjälpt och accentuerad av volangerna.

Midja
Midjan satt högt under den här perioden, men hur högt varierade. Som högst satt den runt 1820, sedan började den sakta men säkert sjunka för att nästan vara på sin naturliga plats år 1830. Medan midjan satt högt såg man ofta att den gick upp lite extra i ryggen eller var helt parallell med framstycket. Den satt dock inte lägre bak än fram, vilket moderna empireskurna klänningar oftast gör.

Svensk klänning i halvsiden, ca 1815. Midjan är parallell med golvet hela vägen runt.
Små puffade överärmar och invävd dekor vid kjolfållen. Klänningen stängs med snoddar i ryggen.

Kjol
Under 1800-talets början var kjolarna veckrika runt om, men efter bara några år syddes de ofta av tre eller fem bitar. 

Svensk bomullsklänning, ca 1800-15. Kjolen är rynkad runt om. 
Klänningen stängs med snoddar fram.

De främre var starkt sneddade för att sitta slätt i midjan framtill och i sidorna, medan det raka bakstycket var kraftigt veckat.

Norsk bomullsklänning, ca 1810-15. Slät kjol fram, mycket vidd bak. 
Liten volang vid fållen, samt vid handled och urringning.  
Klänningen stängs med band och snoddar bak.

I början hängde kjolen rakt ner men efter hand som 1810-talet gick så började den mer och mer anta en trattform; smal upptill och vid och utstående nertill.


Kjolen hålls ut med hjälp av en med vadd stoppad fåll.

Knäppning
I filmer som utspelar sig under 1800-talets början stängs klänningarna ofta mitt bak med små knappar. Även om det förekommer på bevarade plagg så är det mycket vanligare att de hålls ihop med snoddar i löpgångar i urringning och midja, kanske med någon knappnål mitt på ryggen. Liv som öppnas fram finns också, men inte heller där är knappar dominerande: återigen är det snoddar eller knappnålar som oftast sköter det. På 1820-talet börjar hyskor och hakar bak att dyka upp.

Sömnad
Alla kläder under den här perioden syddes givetvis för hand då symaskinen inte började säljas till privatpersoner förrän på 1860-talet. All sömnad, förutom den av underkläder och liknande, hade tidigare utförts av skräddare. Nu, med de nya mjuka materialen och de enklare modellerna, kunde man sy hemma, eller anlita en sömmerska för det. Då handsömnad givetvis tar lite tid hade olika stygn utvecklats för olika moment i klädsömnaden. Ska man vara riktigt noggrann kan man alltså inte använda bara en sorts stygn i en hel klänning, utan får lära sig flera olika. I boken Kvinnligt Mode Under Två Sekel av Britta Hammar och Pernilla Rasmussen beskrivs dessa olika sömsätt och deras tillämpning på ett bra sätt. Även om du väljer att sy det mesta på maskin så bör synliga sömmar sys för hand.

Dekoration
Precis i början av seklet var klänningarna relativt odekorerade, men broderier blev snart moderna. 


 Runt 1810 börjar veck och kanske någon liten volang vid fållen dyka upp, för att bli mer och mer uttalade med tiden. Från slutet av 1810-talet är kjolfållarna mycket dekorerade med volanger, rullåer och tredimensionella rosetter, blommor, blad och annat. Klänningsliven dekoreras på ett matchande sätt.

Applicerade dekorationer på liv, ärmar och kjol.

Avslutaning
Alla sorters tyger och mönster var inte passande för alla situationer eller för alla personer, lika lite som att ett par jeans passar på Nobelfesten eller en balklänning känns rätt när man putsar fönster. För att få en större förståelse för vad som ansågs lämpligt i vilka sammanhang är det bra att inte bara titta på bevarade plagg, som ofta är tagna ur sitt sammanhang, utan också på modeplanscher, som ofta beskriver när plaggen ska användas och visar med vilka accessoarer de bör kombineras. Även skrivna texter, som till exempel brev och dagboksanteckningar, kan ge ledtrådar till vad som användes vid olika tillfällen, på ett kanske mer realistiskt sätt än de idealiserande modeplanscherna.

Morgonklädsel ur den engelska modeskriften Ackermann's Repository, 1813.

För att undvika vanliga nybörjarfel:
Som du kanske förstår finns det få klänningar idag som är konstruerade på liknande sätt som de var under 1800-talets början, eller är sydda i rätt sorts material och har rätt sorts mönster. Det är därför väldigt svårt, om inte omöjligt, att sy om till exempel en balklänning i partysatin från 90-talet eller en blommig sommarklänning från 70-talet till övertygande empireklänningar. Det blir i de allra flesta fall både lättare och billigare att göra rätt från början genom att köpa tyg och sy efter historiskt korrekta mönster. Är du ny på att sy och tycker att det känns överväldigande att göra en hel klänning är det alltid en bra idé att börja med underkläderna – de är ändå helt nödvändiga för att få rätt siluett och skulle det bli lite fel så kommer det inte att synas.

Länkar till fler bilder av originalplagg

Länkar till återskapade plagg
Därför att det kan vara lättare att förstå ett koncept om man sett det "på riktigt".

Dagklänningar 1800-tal 
Alessandras svarta
Sabines gråa

Aftonklänningar 1800-tal
Coles champagnefärgade


Dagklänningar 1810-tal
Coles blåa
Coles brunrandiga

Sabines grå/rödrutiga
Samanthas gula
Samanthas ljusblåa 
Samanthas svarta sorgklänning 
Quinns blocktryckta

Aftonklänningar 1810-tal
Ambres bruna
Carolyns ljusblåa
Elizabeths tegelfärgade
Leimomis blåa sjalklänning
Samanthas guldprickiga
Quinns blåa underklänning

Quinns roströda
Quinns vita


Dagklänningar 1820-tal
Katherines orangea
Sabines grönrandiga
Sabines lilarandiga


Referenser:
Andersen, E. (1986). Danske Dragter: Moden 1790-1840. København: Nyt Nordiskt Forlag Arnold Busck A/S.

Arnold, J. (1984). Patterns of Fashion 1 – Englishwomen’s dresses & their construction c. 1660-1860. London: Macmillan.

Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Kyoto Costume Institute (2002). Fashion – a history from the 18th to the 20th century. Köln: Taschen GmbH.

Persson, H. (2009). Empirens döttrar – kultur och mode under tidigt 1800-tal. Lund: Signum.

SENAST ÄNDRAD 2 MARS 2014