Sunday, 26 January 2014

En Empirekvinnas Underkläder

Läs gärna Introduktion och Grundläggande om Underkläder. Notera att denna text inte är helt applicerbar på de kvinnor som fortfarande använde bygdedräkter.

Empirstilen höll i sig från de första åren på 1800-talet till en bra bit in på 1820-talet. Den utmärks framför allt av en högt placerad midja – hur hög midjan var varierade med rådande mode. I början av empiren var damdräkterna mycket enkla både i form, material och tillskärning, men blev med tiden alltmer avancerade.

Många tror att empirens damer inte hade något alls på sig under de tunna bomullsklänningarna. Det är inte helt sant. Ja, det finns exempel på att några kvinnor, framför allt i Frankrike, gick utan underkjolar, med bara rosa trikåer under de halvt genomskinliga klänningarna. Endast ett sådant exempel finns dock omnämnt från Sverige: i det fallet väckte den unga Stockholmska damen så stor uppståndelse att hon behövde hjälp att ta sig ifrån den hånfulla gruppen pojkar som omgav henne.

Karikatyr av James Gillray, 1810.

Många karikatyrer driver också med de tunnklädda damerna och vill få oss att tro att deras klädsel inte lämnade mycket till fantasin - men karikatyrers hela poäng är nu att överdriva, så man ska inte tro för mycket på dem. De flesta kvinnor hade betydligt mer på sig, både av praktiska och estetiska skäl.

Sömmerskan ska göra ett mönster till en klänning; kunden har bara på sig 
särk (och underkjol?), snörliv, strumpor och skor, men är med våra dagars mått ändå rätt väl påklädd.


Särken var det första en kvinna, oavsett samhällsklass, satte på sig. Särkarna var vid den här tiden ännu enkla, funktionella plagg i de flesta fall, tillskurna av raka bitar och kilar.
 Amerikansk linnesärk, tidigt 1800-tal.

De gick ner till knäna eller vaderna, hade ofta korta ärmar och hade en stor halsringning som ibland kunde regleras med en dragsko. 
Strumpor i silke, bomull eller ylle kom sedan. Strumporna slutade ovanför knäna och hölls uppe av strumpeband som knöts eller knäpptes runt benet. Att döma av bildmaterialet var vita strumpor vanligast, men även ett flertal färgade exempel finns bevarade, ofta med instickade eller broderade mönster vid kilen på sidan av vristen. Kvinnor i enklare omständigheter kunde ha mörkare strumpor som inte visade smuts lika lätt.


Strumpeband kunde vara enkla band, eller mer eleganta broderade och vadderade varianter som knöts med band. En ny variant var också de elastiska strumpebanden. De bestod inte av resår i vår mening, med gummiband, utan av mycket tunna metallfjädrar insydda i kanaler. 

Snörlivet sattes sedan på. Snörlivet såg på 1800-talets början helt annorlunda ut än det gjort under större delen av 1700-talet, vilket kanske kan bidra till den vanliga uppfattningen att snörliv slutade användas under empiren, men de många bevarade snörliven och konst från tiden motsäger det. Det faktum att det finns ett flertal bevarade snörliv som visar på övergången från 1700-talets konformade snörliv till empirens rakare men strategiskt kurvigare, talar också sitt tydliga språk. 

Snörlivet var som regel stängt framtill (den öppningsbara planschetten skulle inte uppfinnas än på några årtionden) ofta med en skena i trä, valfiskben eller metall nerstucken i en kanal mitt fram för bättre hållning och stöd för bysten. Kilar över brösten tillät dem att svälla fram och inte plattas till som tidigare. Snörlivet snördes bak med handsydda snörhål, då inte heller öljetterna var uppfunna ännu. Den önskade siluetten vid den här tiden var slank utan definierad midja, med klotformade bröst som satt högt upp och långt ut åt sidorna – helt annorlunda än den varit under större delen av 1700-talet. Snörlivet lyfte och separerade bysten, och såg till att resten av överkroppen fick en jämn och slät form från de lätt tillbakaskjutna axlarna till höfterna. Snörlivet var förhållandevis lätt styvat, ibland bara med insydda snören, emellanåt med extra förstärkning av valfiskben.

Insydda snören, några enstaka valfiskben, kanal för planschett framtill; kilar vid brösten.

Så gott som alla kvinnor som hade råd bör ha burit snörliv, då få är begåvade med den ideala figuren av naturen och en empireklänning inte ser snygg och elegant ut om man inte bär ett. Bra stöd för bysten är för de flesta kvinnor helt nödvändigt för att de inte ska se hopplöst tantiga och gravida ut och en bh kan sällan ge rätt sorts stöd. I vilken utsträckning vanligt folk använt snörliv och hur de sett ut är oklart. Kanske var de enkla hemsydda varianter av de moderiktiga snörliven, eller inköpta på andrahandsmarknaden? Några, särskilt äldre kvinnor i små omständigheter, höll säkert kvar vid de gamla snörliven från 1700-talet ett tag, liksom de gjorde utomlands.

För att undvika vanliga nybörjarfel:
Idag syr många så kallade ”short stays”, som ser ut som en blandning av korsett och bh, i hopp om att det ska vara enklare att tillverka och bekvämare att bära. Den typen av korta snörliv användes oftast bara av invalider, vid ridning och vid resor, dvs. tillfällen då kroppen var extra ömtålig eller utsattes för extra belastning. De är inte helt lämpliga för vardagligt bruk, men är, trots att de flesta mönster till dem inte är historiskt korrekta) bättre än en bh om ett vanligt snörliv av någon anledning inte fungerar. För en mer utförlig redogörelse för termen och företeelsen short stays kan du läsa den här artikeln av Sabine (titta gärna runt på de empirekläder hon gjort också, hon är extremt kunnig på området och är en väldigt duktig sömmerska).
  
Underkjolen kom sedan. Underkjolar kunde ha små ärmlösa liv eller hållas uppe under bysten med hängslen. Båda sätten finns det belägg för inom både högre och lägre samhällsklasser. 


Underkjolarna följde givetvis klänningsmodets kjolar i siluetten; raka och enkla i början av perioden, eller lätt konformade med veck eller volanger nertill från början av 1810-talet. Under nästan hela empiren var de släta framtill med förhållandevis mycket vidd samlad i ryggen. För vårt kalla, nordiska klimat finns det exempel på stickade underkjolar, quiltade underkjolar och underkjolar med invävd lugg på insidan.

Övrigt. En liten avlång kudde kan ibland ses i ryggen på underkjolen uppe vid linningen, eller insydd i klänningen där kjolen börjar. Den var till för att förhindra att kjolen föll in mot svanken. Den fick dock inte vara för stor, då det kunde ge intryck av att bärarinnan hade en knöl mitt på ryggen.

Det finns enstaka exempel på att underbyxor eller byxholkar burits av yngre kvinnor. De kikade ut under många små flickors och pojkars kjolfållar, men att som kvinna använda byxliknande plagg ansågs ännu rätt riskabelt och opassande av de flesta.


I de fall de användes bestod de av två lösa ben som knöts eller knäpptes fast runt midjan. Hopsydd gren på kvinnors underbyxor kom inte förrän långt, långt senare.

Länkar till fler bilder av originalplagg
Särkar
Strumpor och Strumpeband
Snörliv 
Underkjolar


Länkar till återskapade plagg
Därför att det kan vara lättare att förstå ett koncept om man sett det "på riktigt".

Särkar
Annas
Kays
Natalies

Sarahs
Sophies

Strumpor och Strumpeband
Ambres strumpeband 

Snörliv
Coles
Ginas
Lucies
Melissas 
Natalies
Sarahs
Quincys


Underkjolar 
Charos med hängslen
Ginas med liv
Melissas med hängslen 
Rebeccas med hängslen

Quinns med liv

Referenser:
Andersen, E. (1986). Danske Dragter: Moden 1790-1840. København: Nyt Nordiskt Forlag Arnold Busck A/S.

Bradfield, N. (1995). Costume in detail 1730-1930. Kent/GB: Eric Dobby Publishing Ltd.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2001). Kvinnligt mode under två sekel. Lund: Signum.

Hammar, B. & Rasmussen, P. (2008). Underkläder: en kulturhistoria. Lund: Signum.

Persson, H. (2009). Empirens döttrar – kultur och mode under tidigt 1800-tal. Lund: Signum.

SENAST ÄNDRAD 2 MARS 2014

No comments:

Post a Comment